kattenihattenmittnatten.blogg.se

Eftersom inga av mina vänner finns inom min radie signade jag upp mig för två nattpass på raken nu i helgen. Det intressanta med att jobba natt är inte frågor som; hur ska jag hålla mig vaken? kommer jag klara av det? kommer mitt konto klara av det?(!)ETC! utan det är, hur kroppen reagerar på den snabba dygnsomställningen! För kroppen reagerar som en boll som roterar febrilt i luften när man tappar den nerför trappan i hallen. På en festival håller man kroppen igång med alkohol,prat, musik och hångel, på jobbet? socker, tv och ett ständigt öga på klockan (om man inte slummrar till, av ren vana, en sekund)  i kombination med det ska man fortfarande göra ett bra jobb och där med kunna stämpla ut med huvudet högt. Rent jävla komplicerat och intressant. För kroppen den bråkar, den frossar, den hungrar, den dåsar, den muttrar, den kånkar, den dampar, den får hjärnan att go koko och den önskar fröken Ur eld i röven. Men det är inte tiden som är russinet i kakan här inte, nej, det är hur organen synkar. Man riktigt känner hur kroppen hatar en för hur den behandlas, den sparkar på en, den undrar "VAD FAN HAR JAG GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA DET HÄR?!"  man hör hur hjärtat gråter, hur lungorna mynnar ut i ett kollektivt suck och hur blodådrorna trummar under huden av sorg. Om ni tycker det låter sorgligt, skulle ni sett mina ögon. ojojoj. 

 

I natt sker det igen. Tur att det rasslar till rejält på kontot och att jag vet vart det godaste godiset finns på respektive avdelning.