kattenihattenmittnatten.blogg.se

Jazz. Jag har fått dille på jazz. OMG, omg! rus rus i skogen din! 

Det började som en lätt vind. En sval sommarpust som tog sats för kommande äventyr. Jag hade känt av en liknande vind tidigare, men den här gången viftade jag bort det i samma veva som den tog sitt första stadiga grepp om mig. Den här vinden är för transperant, jag vet vad den magiska vinden kan göra med en person som jag.  Men jag tappade förstondet. Jag visste bättre, men gick i de gamla fotspåren ändå. Det skulle bli bättre den här gången, helt klart. Men, på något vis blev jag ändå helt förkrossade när verkligheten och gamla järnspöken kom ikapp. Hur kunde det bli en så kall storm av den lena och gnistrande vinden? som då fick mina fötter att sväva en bra bit över marken av eufori och spänning. Herregud, vad hände, egentligen? 

 

Den frågan ställer jag migsjälv varje dag. Som om någon berättade en ny gåta för mig varje dag och krävde ett svar. Men det är ingen gåta. det handlar om mig. Mitt kärleksliv, eller trubbel, kärlekstrubbel. 

 

Vad har jag känt?

 

Det har varit en händelserik, fantastisk, knasig, rolig, hemsk, lustfylld, ångestladdad och kärleksfull sommar/höst. Framför allt, höst. Jag vet inte om jag har blivit så mycket klokare. Det behövs oftast ett miljöombyte för att få rätt sida av myntet. Men jag försöker. Många, fina, vänner har varit helt fantastiska mot mig. Jag vet att jag är hopplös ibland, av många anledningar, men jag försöker, som sagt. Det är väl dags att skriva av sig. Att jag byter kapitel. Klyschigt nog.. 

 

Jag ska skriva ner. Kanske här, eller, på print. 

 

Media äter upp folk. Lämnar oss att ruttna, vi griljeras och vi nickar instämmande när fenomenet yttrar - Tills döden skiljer oss åt. Tack och tack för det. Fan. Media. Kan ni någonsin agera lite smartare än vad ni normalt sätter ribban?

Nu börjas det igen. I flera dagar har jag vaknat mitt i natten av nya instinkter. En av dem, börja skriv tills fingrarna blöder och tills hjärtat hickar av frustration. Att skriva är mitt svärd, och min kudde. Jag känner mig rätt vilsen i den här svären. Trots att jag är en gammaltacka i bloggväsendet. Vi får se hur det artar sig.