dimmigt
Vårsol ute. Ändå längtar jag så mycket tills att mörkret och ögonlocken faller ner som järnridån. Att timmarna snurrar fort fort på uret. Ja, tills jag har mina käraste i hamn igen. 2014, inte mitt år. Det var längesedan det var mitt år. Det här kan vara det värsta jag har varit igenom på länge. Inte blir det bättre av att sträckan till sommaren känns som en evighet att traska i. Varför kan inte allting kännas bra.
Kommentarer
Trackback
